Jag är förkrossad

Var ska jag börja? Ord kan inte beskriva min rädsla, min ledsamhet och min besvikelse. Jag har aldrig någonsin känt mig så här hjälplös och förkrossad i hela mitt liv. Min veterinär ringde mig igår kväll och hon hade inte goda nyheter från magnet röntgen. Hennes första mening var "vi har hittat en skada som man inte vill ha på en satsande dressyr häst" och redan där satt sig gråten i halsen på mig. Sparkling har en ligamentskada, inflammation i benen som omger kotleden med minskad och ökad täthet av benen och ökad mängd vätska och inflammation i kotleden. 

Nästa vecka opereras han. Det är för att ge honom bättre förutsättningar för läkning och sedan kommer han behandlas med bifosfanater mot inflammation i ben samt stötvågbehandlas ett flertal gånger. Vi pratade om x antal andra metoder som kan hjälpa honom (special skor, vattenträning m.m.) med det får vi lägga in i planen lite senare. 

Jag är mentalt förstörd just nu. Först bröt jag ihop och sedan stängdes mina känslor av. Det är inget idé att fråga sig: varför just Sparris? för det är bara slump och otur även om man vill tro att det är förutbestämt. Jag klarar inte av mer människor som ska fråga om skadan - kan man inte förstå att jag vill bli lämnad ifred med min häst. Det är en 50/50 chans att han blir bra igen men det är oklart om han kommer hålla för höga klasser i dressyr. Det kommer ta 6-12månader innan vi vet om han kommer hålla. 

Jag är livrädd att han aldrig ska bli bra igen. Jag är livrädd att jag ska göra något fel på vägen. Jag är livrädd för att aldrig få uppleva att rida min fantastiska häst igen. Sparkling är den häst som kommit mig närmast hjärtat och jag tänker hålla hårt om det hopp som finns kvar och kämpa. Han är min once in a lifetime horse.
 
 

The comeback is always stronger than the setback

 

pain in the ass

Under en längre tid har bloggen inte hunnits med i mitt liv. Jag är ledsen för det men det är så det är. Jag jobbar 6-7dagar i veckan. Åker hemifrån vid kl. 6-7 på morgonen och kommer hem runt 21-22 på kvällen. Allt krestar kring häst häst häst häst häst. Det finns ingen tid över eller ork för att skriva här vare sig jag vill det eller inte. Jag kämpar och sliter för att jag ska kunna ha mina tre hästar. Jag saknar att kunna skriva av mig och dela med mig av mitt liv med er och jag är imponerad av er trogna läsare som faktiskt finns kvar här. 

Häromdagen åkte jag med Sparkling till magnet röntgen och nu väntar jag på resultatet. Jag är spänd på att få veta vad som är felet men samtidigt är jag lättad att inte veta någonting. Jag vet att de kommer hitta något men frågan är vad. Han är ett riktigt "pain in the ass" för tillfället så jag hoppas jag får börja sätta igång honom ganska snart för han är vidrig att gå med. Har jag nämt att han endast får gå på hårt underlag = gå utomhus med Sparkling i alla väder... INGET att rekommendera. Han har en bokstavskombination av något slag men som tur är har jag hört att det är de hästarna som blir bäst. 

Med min vanliga gamla tur (haha ni förstår att jag är ironisk va?) har min hästbil pajat helt och den skulle vara sprillans ny men det har varit strul sedan vi köpte den. Batteriet är det inget fel på då vi har försökt att starta den med fyra olika bilar med startkablar samt försökt ladda med batteriladdare. Den blev bortbärgad igår och jag skulle ha tävlat första tävlingen någonsin med Spättan på söndag men det blir inte av. Hon har aldrig tävlat förut och jag vill ge henne så bra förutsättningar som möjligt, därför valde jag att stryka mig och inte låna en annan hästbil/transport för jag vill ge henne så bra och trygga förutsättningar som möjligt. Det känns inte schysst att tävla bara för att jag så gärna vill, det är bättre att vänta och göra det på ett bra sätt. Man måste vara klok och osjälvisk. Den första tävlingen med Spitfire blir förhoppningsvis den 14maj och då startar vi en LB:3.
 
 

You may see me stuggle but you will never see me quit.

Några av er kanske redan vet, några kanske inte har en aning, men Sparkling var lite värre skadad än vad vi tidigare trott. För några veckor sedan fick jag klartecken att börja sätta igång honom, men efter jag travat några dagar så började jag tycka att han var lite "hackig" i höger varv. Han var inte halt men var lite svullen kring kotan igen, men så minimalt att alla tyckte jag var paranoid. MEN min magkänsla sa att jag måste åka inte med honom till kliniken igen och det gjorde jag. Där tyckte de han hade endast en markering på vänster fram men bestämde sig för att ultraljuda och röntga igen och nu kunde de se några små saker på ultraljudet. Dessa kunde vara gamla och/eller nya skador. Han har inga stora skador och han kommer bli helt bra igen men vi vet att igångsättningen kommer bli betydligt längre än väntat. Den 24april har han tid för magnet röntgen och då får vi veta hur det egentligen står till. Det enda jag vet är att skadan är orsakat av ett trauma och att han har stukat benet rejält. 

Förut hoppades jag att han skulle bli bra till SM i juni men det loppet är kört och NU hoppas jag bara att han ska bli bra. Det är jobbigt att inte riktigt veta vad felet är och vad jag ska göra för att få det att bli bra. Allt jag vill är att ha min friska Sparkling tillbaka och sitta på hans rygg igen. Det finns bara en Sparris och han är värd att vänta på hur lång tid det än må ta. ♥
 
 

uppdatering om mitt liv

Hej, det var länge sedan jag skrev och jag är ledsen för det. Mitt liv har varit lite depp sedan Sparkling gjorde sig illa och det tog på mig mentalt. Jag har varit så fokuserad och slitit för att nå mina mål under väldigt lång tid... och sedan gick min plan i kras. Det är så ridsporten är och det är både charmen och förbannelsen, att allt kan förändras på sekunder. Det är bara att bita ihop och gå vidare. 

Rehabliteringen av Sparkling blev ett längre projekt än förväntat tyvärr. Vid återbesöket för ca 2veckor sedan var han ohalt men han trampade inte igenom helt med vänster fram. Vi behandlade igen för säkerhetens skull och sedan igångsättning under 5veckor. Efter den tiden ska han vara helt igång igen och vi har ännu ett återbesök 2maj för att se att allt har gått bra när han börjat tränat normalt igen. Sparkling känns väldigt fräsh och fin än så länge och det kryper verkligen i skinnet på mig för jag vill så gärna komma igång med honom nu! 
 
Spättan och Sparris fick sina tänder checkade för nån vecka sedan och Spättan hade kvar många flisor av en vargtand. Detta kan vara svaret på varför hon varit jobbig i munnen ibland, dock tror jag att hon är en väldigt känslig dam som alltid kommer vara upprörd kring bett men det kommer nog hjälpa oss på traven. 
 
Efter tandläkarbesöket har jag varit tvungen att rida Spättan med hackamore. Det har varit den hemskaste upplevelsen på länge för det går verkligen inte att rida henne på det. Hon är stark och det går inte att svänga. Men jag tycker det är onödigt att köpa något annat som jag ska ha under 2veckors tid. När jag red ut med mina kompisar häromdagen hände något som jag inte trodde Spättan var kapabel till. Vi galopperade på en grusväg i skogen och hon fick ett riktigt lyckorus och bockade REJÄLT. Jag brukar vara väldigt sadelfast men vid det femte bocksprånget var jag lite ur balans och då passa hon på att tvärnita och då flög jag av. Det gjorde förjävligt ont men det läskigaste var att jag inte kunde andas och nerverna i ryggen var i kläm så jag kunde inte känna eller röra mina ben. Jag trodde då att jag brutit något eller var förlamad. Mina kompisar hoppade av sina hästar och hjälpte mig upp på benen och sedan upp på hästen igen. Spättan sprang endast 10meter bort och åt på en gran. Mina ben gjorde väldigt ont, jag var yr och huvudet dunkade. Jag var överlycklig att jag överlevt och dum som jag är tog vi en trav och galopp på vägen hem trots smärtan. För att göra mig ännu dumare red jag en väldigt vild Sparkling när jag kom tillbaka till stallet samtidigt som det bjöds på tårta för min avramling. Det var då jag började få väldigt ont i huvudet och blev illamående. Det visar sig att jag antagligen fått hjärnskakning, stora blödningar på båda knäna/benen samt ett jack i knät som skulle behövt sys men som vi aldrig gjorde (när ens föräldrar är läkare och sjuksköterska så ska man ju bara bita ihop). För att lägga till saker på min dumhets lista så jobbade jag dagen efter på Hogsta och tänkte att det skulle gå bra bara jag inte svimmar. Ingen ledig dag här inte. jag är inne på min 16dagars jobb pass utan en enda dag ledigt.
 
Terrordådet i min hemmastad chockade och skrämde mig. Jag har alltid känt att det bara var en tidsfråga men man blir ordentligt uppskakad ändå. För hur många gånger har man själv inte strosat runt på drottningatan och många av ens nära och kära bor inte i Stockholm. Min syster skulle ha varit vid TC den tid attacken skedde, men som tur var hon sen. Jag var i trygghet i stallet på Ekerö. Jag är trött på männskligheten och jag förstår inte hur människor kan drivas till att göra något så fruktansvärt. Oförståeligt och oförlåtligt. Jag är dock imponerad av Sveriges humanitet. Stockholm står starkt. Stockholm knäcker ni inte.
 
 

RSS 2.0